Aleks är fjorton år och bor med sin familj på en flyktingförläggning i den svenska småstaden Dalshed. Familjen har flytt från krig och förföljelse i sitt hemland. Aleks får låna en cykel och på den utforskar han trakterna kring flyktingförläggningen. På cykelturerna träffar han några av invånarna i Dalshed. Och precis som hemma i Dripolja finns här både vänliga och hänsynslösa människor. På sina cykelturer lär han sig mycket om människorna, om livet och om sig själv. Han inser vikten av att tillhöra ett sammanhang:

"En plötslig insikt drabbade honom, en svindlande insikt som fick det att gå runt i huvudet: vi finns bara till i relation till andra människor. Om vi mister alla vänner, släktingar och bekanta, om vi inte längre befinner oss i en omgivning där vi betyder något för de andra, så är vi ingenting."

Aleks tampas med minnen han bär med sig från sitt hemland. Både de goda och de onda minnena gör ont. Han tyngs av skuldkänslor över att ha överlevt kriget när så många andra han tyckete om har försvunnit. De vuxna runt omkring honom vill att han ska berätta om sina upplevelser. Men var börjar man när tankarna och drömmarna känns som ett otäckt virrvarr? Och vad kan han berätta? Tål hans nya vänner att höra sanningen? Långsamt, varsamt vågar Aleks minnas och berätta. I boken träffar vi också Kjell, Dagmar, Lisa och Niklas. Alla har sin egen historia som format dem. När de möter Aleks tvingas de fundera över sina liv och ta itu med egna rädslor.